Read

The texts posted here will, when replaced, be found under Links.

Korsningen

 

”Det här är mitt liv!” röt Tony och drog i spaken för vad som skulle visa sig vara sista gången.

 

Tonys liv hade varit strax under medelmåttigt fram till att han byggde maskinen. Han var 32 år och hade inga minnen värda att berätta för någon. Barndomen hade passerat som en lång väntan på att bli stor, men vuxenlivet kom utan att något förändrades. Utan att riktigt kunna beskriva hur det gått till hade han sedan flera år ett jobb som han inte kunde förklara värdet av ifall någon frågade. Han visste inte mycket om de personer han kom i kontakt med, bara namn, ungefärlig ålder och favoriserat fotbollslag. Det räckte för kallprat i kontorsmiljö och på den fotbollsplan där han om söndagarna återupplevde sin barndoms matcher. Han var bra nog för att inte dra åt sig några klagomål men dålig nog för att inte dra åt sig några andra passningar än de i nödvärn.

 

Det fanns ett undantag, och det var Stefan. Stefan var en barndomsvän och deras en vänskap som Tony upplevde sig ha tvingats in i av överlevnadskäl. Tillsammans blev de bara nästan mobbade i grundskolan, bara nästan hånade av tjejgängen under gymnasiet, och tillsammans blev det någon att ta en öl med när något skulle göras på kvällar och helger. Därför blev det också Stefan som fick hjälpa till när Tony behövde någon som drog i den andra spaken på maskinen.

 

Två månader före maskinen användes första gången så hade Tony vaknat en morgon och inte velat gå ur sängen. Det i sig var inte en ovan känsla, men den här gången var det en skillnad i den meningslöshet som låg över honom. Den var på något sätt större och mörkare än förut. Som att all den väntan som följt honom genom livet till sist var till ända och allt det resulterat i var en oändlighet av exakt samma tomhet. Fast mångfaldiga gånger värre eftersom det inte längre fanns något att vänta på. Tony blev liggande hela förmiddagen. Men runt lunchtid nådde plötsligt en röst från grannens radio honom genom öppna fönster. Det var ett naturprogram, och det var något i radioröstens prat om påfåglar och lejon och delfiner som sökte sig in i Tonys inre. Långt där inne fanns något som vaknade av de biologiska berättelserna. Tony satte sig spikrak upp i sängen. Han bestämde sig i den stunden att det var det här han hade väntat på.

 

Tony kastade sig in i sitt projekt med en intensitet som vägde upp all passivitet han känt under sina 32 år. Med internet, fantasi och all den tryckta kunskap han kunde hitta så tog det honom inte mer än en månad innan hans maskin stod färdig. Det var bara för att det var så svårt att få tag i rätt djur som det dröjde ytterligare en månad innan han bjöd hem Stefan till det första experimentet. I stället för ett lejon så hade han fått nöja sig med att låna sin kusins pitbullterrier Helios. Vilket han inledningsvis var missnöjd med, men som skulle visa sig vara ett lyckokast. Delfinen byttes ut mot en iller, av den enkla anledningen att Tony tyckte att de rörde sig på samma sätt, bara i olika materia. Den lokala djuraffären hade dessutom rea på illrar just den veckan. Med en halv Skogaholmslimpa och ett fisknät lyckades han, illa men tillräckligt dold av sommarnattens mörker, slutligen fånga påfågelhanen i stadens zoologiska park. Den fick bo i Tonys badrum och trots att den nätt och jämnt hade plats att sprida ut sina vackra fjädrar så verkade den förvånansvärt nöjd, så länge där fanns en stadig ström av limpa.

 

När Stefan fick se maskinen så nöjde han sig med en kort förklaring innan han frågade hur han kunde hjälpa till. Tony visade hur han skulle dra i den kalibrerande spaken på den bortre sidan av maskinen. Han hade försökt hitta en lösning som inte innefattade en assistent, men tvingats acceptera att detta var hans enda alternativ. Strax därpå var illern instoppad i den ena buren och Tony i den andra, inom räckhåll för den aktiverande spaken. När Stefan utan att protestera sedan utförde sin uppgift så blev Tony så paff att han nästan glömde sin. Men strax därpå förändrade han sitt liv.

 

Maskinen fungerade perfekt. Illern, vald ur djursamlingen för att det var en söndag, och Tony korsades omedelbart. Till det yttre syntes inga förändringar, men Tony kände skillnaden. Med en vighet och styrka han aldrig tidigare upplevt klev han ur buren, bad Stefan att komma över senare på kvällen, och gick sedan för att spela fotboll.

 

Det tog halva första halvlek innan Tony fick bollen. Han hade lekt med tanken på att spela offensivt, men eftersom han var utsedd ytterback så visste han av erfarenhet att alltför stor ambition uppåt på plan endast skulle irritera hans medspelare. Så han väntade tålmodigt. Under ett anfall från motståndarna så kom till sist tillfället: En i det motsatta laget slog en felpassning som hamnade rätt framför Tonys fötter. Han ignorerade ropen om att passa bollen, lät illerns egenskaper ta överhanden och påbörjade sin kontring. Femton sekunders briljant dribblande senare var det mål. Tony fick för första gången uppleva att vara i mitten av det kramkalas det leder till. När ruset hade lagt sig återvände han till sin utsedda plats, och blev förvånad över att det inte direkt kom en ny boll i hans riktning. Irriterat insåg han att hans lagkamrater avfärdat det hela som en slump. Det var inte förrän i början på andra halvlek han fick en ny chans att bevisa motsatsen. Men efter det så vände allt.

 

På kvällen hjälpte Stefan honom att genomföra proceduren fast med hunden i andra buren. Tony berättade att han fått en ny position som mittfältare och att de inför nästa träning kommit överens om att utgå från hur samtliga passningar bäst kunde gå till honom. Stefan gratulerade, sa inte så mycket mer utan drog i spaken och gick därefter hem. Medan Tony gick för att lämna Helios så kände han hur hundens egenskaper brusade i kroppen. Helios var inget lejon, men han var ändock en alfahane bland hundar. Tony såg fram emot att gå till jobbet dagen därpå.

 

Resultatet blev lika framgångsrikt som med fotbollen. Tonys nya, mer dominanta framtoning fångade VD:ns uppmärksamhet redan under första veckan. När fredagen kom hade Tony blivit inbjuden till fyra nya sorters möten, samt blivit tillsagd att lämpa över sina mest monotona arbetsuppgifter på sin kontorsgranne. Tony spenderade sin lördag med att springa och att kasta pinnar. Han njöt av känslan av hur kroppen rörde sig. På söndagen fick Stefan komma över och hjälpa till med spakdragandet inför illerbehovet, och sedan för att korsa med Helios igen. Tonys andra vecka blev ännu bättre. Det dröjde inte heller länge förrän tiden var inne att prova påfågeln.

 

Tony blev utbjuden av en av kvinnorna från jobbet, och de kom överens om att ses den kommande lördagen. Detta var Tonys tredje vecka av att leva som korsning. Med hjälp av Stefan och färsk Skogaholm så svassade Tony hemifrån. Han gick omgående och investerade i de mest uppseendeväckande kläder han kunde hitta: Klarröda chinos, en mönstrad sidenskjorta och skor som på något vis lyckades matcha det hela. Och han bar upp det. När han gjorde entré på utsedd bar fick hans kollega till och med armbåga sig fram till honom. Men inte verkade hon upprörd för det.

 

Nu följde den mest framgångsrika perioden i Tonys liv. Under veckorna delade han karaktär med Helios och lyckades med en pitbullterriers envishet och pondus göra snabbare karriär i företaget än någon tidigare. På söndagarna briljerade hans illeregenskaper, och det började pratas om att Tonys dagar på korpennivå inte skulle bli långvariga. De gånger han kände för att inleda något djuriskt så konsulterade han den Skogaholmslimpesvullande påfågeln som hade gjort sig ett hem i hans badrum, och innan kvällen slagit över i morgontimmar fanns där alltid någon som hade förförts av hans fjäderdräkt.

 

Fast efter en tid började Stefan försynt anmärka på hur Tony dreglade allt mer. Han poängterade också att maskinen gav ifrån sig rök vid varje transaktion, något han inte kunde minnas hade skett i början. Men Tony skällde avfärdande var gång Stefan tog upp sina betänkligheter, och fortsatte oförtrutet med sina korsningar.

 

Så kom den ödesmättade söndagen. En representant från Real Madrid var på genomresa i staden och hade övertalats till att besöka en korpenmatch. Kanske var det därför Tony ignorerade den stora blixt som slog ut från maskinen när han fick illeregenskaperna i kroppen. Han var dessutom sen eftersom han hade fått ta sig hem från andra sidan stan efter en påfågelnatt. När Stefan försökte få honom att stanna och se över maskinen så väste han bara, slank ut genom dörren och spelade sitt livs dittills bästa match. När Tony kom hem, med en upphämtad Helios i släptåg, så satt Stefan och väntade på honom.

”Du måste sluta”, mumlade han.

Tony ignorerade honom och lyfte in Helios i buren. Utan ett ord gick han sedan och satte sig i den andra.

”Du måste sluta”, upprepade Stefan. ”Maskinen är på väg att gå sönder, och du beter dig konstigare och konstigare.”

”Om du är min vän”, morrade Tony, på något sätt medveten om att det var den enda strategi som skulle förmå Stefan att lyssna. ”Så drar du i spaken.”

Stefans axlar sjönk, men han gick fram till maskinen. Något i hans besvikelse provocerade Tony, så även fast Stefan gjorde som han sa så kunde Tony inte hålla sig från att skrika åt honom.

”Det här är mitt liv!”

 

Det skulle visa sig att det blev Tonys sista människoord. Maskinen gjorde visserligen en sista korsning, men i stället för att Helios inre egenskaper förflyttades till Tony så blev det hans yttre. Stefan, som under hela sitt liv älskat Tony, blev först alldeles förtvivlad. Men inom kort visade det sig att lojaliteten som alltid infinner sig i hundar också infann sig i Tony. Eftersom Stefan funnits i hans liv så länge han kunde minnas så var det vid hans kärleksfulla sida Tony valde att leva resten av sitt hundliv.