Read

The texts posted here will, when replaced, be found under Links.

Armageddon

 

”Jag trodde aldrig att det var här jag skulle hamna”, förklarar jag, och det är nätt och jämnt mer än en viskning.

Han skrattar, samma ljud som jag minns från åratal sedan, men som nu betyder något helt annat. Påverkar mig helt annorlunda.

”Var annars?”

Hans fråga är hånfull, men jag kan också höra den uppriktiga nyfikenheten. Jag öppnar munnen för att svara, fuktar rädsletorra läppar med min tungspets medan jag märker hur blicken vandrar oseende över betonggolvet framför mig, som en spegling av hur jag söker i tankarna efter rätt ord. Jag vill formulera att det var något annat jag såg framför mig. Att hur lite jag än planerade för min framtid så fanns den ändå där, som en teckning klar att färglägga. Vilka nyanser, eller ens vilka verktyg, var inte bestämda, men linjerna var utritade – att följa eller inte, det spelade ingen roll. Ramverket tog jag för givet, vissa regler var så grundläggande att det inte för en sekund slog mig att de gick att ifrågasätta. Men jag kan inte förklara mig utan förblir tyst, och min flackande blick stannar till sist. Han fortsätter.

”Hur kan du ha missförstått att det var hit, till mig, du alltid var på väg?”

Jag försöker reagera men klarar inte mer än att rynka ögonbrynen i paralyserad förvirring. Hans röst är inte längre hånfull, men det tröstar mig knappast.

”Om du tänker efter så kommer du inse att det är bäst såhär. Att det var oundvikligt.”

Jag blir rädd för att han har rätt. Det skulle innebära att de senaste tio åren av mitt liv är misstag. Att alla steg jag tagit, stundvis paniskt springande, har varit i en cirkel som inte tagit mig någonstans. Min frenetiska kamp för överlevnad har inte varit något annat än dödsryckningar hos någon som redan fastnat i en snara. I min nästa utandning sjunker mina axlar, vilket jag vet att han noterar.

”Det sägs att det är skönt att ge upp”, ler han. ”Så varsågod.”